Reflektion och vintersol

Dagen har varit fantastiskt fin. Solen strålade på förmiddagen och efter att ha lämnat dottern på dagis hann jag med en lång promenad med grannen och så klart dom där burpees som bara skall göras i den månadsutmaning jag är med i. Mitt i det vackra och sköna kan jag dock inte låta bli att reflektera över det seminarium jag var på igår där ämnen med följande teman togs upp: "Varför flickors dåliga självkänsla är en fråga för hela samhället" och "Kan sexuella trakasserier i skolmiljön öka risken för framtida våld i nära relationer?" Mycket bra föredrag och även en liten diskussion där framför allt folk från skolan var med men även från landstinget, kommunpolitiker, kvinnojouren, m.m.

Under eftermiddagen hamnade jag i flera intressanta diskussioner med människor i den grupp jag satt med. En mixad grupp av kriminologer, anställda på folkhälsoinstitutet och så klart kvinnojouren. Jag lyckades också identifiera en man jag varit i kontakt med  vad rör en annan idé.

Det jag älskar med sådana här dagar är att man får möjlighet att diskutera, lyssna, lära nytt. Tyvärr ges det inte så mycket av det i mitt yrke med alla indragningar. I mitt förra jobb inom försvarsmakten hamnade vi ofta på olika hälsokonvent, seminarium och dyl vilket var fantastiskt utvecklande och inspirerande. Jag kan verkligen känna saknad efter detta i mitt nuvarande jobb. Men får istället ta till mig av det under lediga dagar.

Min fullständiga reflektion kräver mer utrymme än vad jag orka förmedla denna kväll efter en eftermiddag och kväll på jobbet. Så jag säger god natt och önskar er alla en fin torsdag.

Jag har mina burpees att se fram emot och sedan en massa annat skoj. 

Hinder i vägen, men mot fina vintertider

Att lägga fokus på specifika mål har varit svårt i höst. En bruten tumme har avlöst av en inflammerad fot som nu avlösts av en förkylning. Det gör mig inte deppad, stressad eller får mig ur balans. Det är bara frustrerande för att jag längtar. Längtar till min "tuffa-tisdag", spinningen, löpningen, HIIT-challenge. Ja, jag har mitt i alla dessa triviala, i-landsprobleminriktade hinder hittat små guldkorn. Känner att GRIT- och HIIT verkligen ger det jag vill ha, styrkan, mjölksyrafyllda muskler, uthållighet i de funktionella övningarna . Känner att löpningen ger mig ett litet andningshål då det handlar om lätta, uthållighetspass nu för att inte överbelasta foten inför skidsäsongen och cykeln ger mig tempot, den tuffare cardion, drivet och utmaningen. Träningen har ändrat inriktning, passen är inte överdrivet många per vecka men de ger mig kvalitet. Det får vara så nu ett tag. Jag kan pussla ihjäl mig för att hinna men jag vill inte. Livet måste få innehålla lite av varje just nu och mycket av familj och barn.

Runt hörnet väntar skidfyllda helger till fjälls, skidspåret rakt över vägen och tid att ta igen i gymmet med alla nya spännande inriktningar på träning. Imorgon är en ny vecka. Eller avslut för oss som jobbat hela helgen. Imorgon är också en nystart med en förkylning som förhoppningsvis har börjat släppa sitt grepp så att jag kanske har tur att kunna ta en friskvårdshalvtimme och göra premiär på vårt gym Zefyren på jobbet.

Min målbild är känslan jag hade när det här kortet togs i maj förra året. Stark, energisk och på väg mot en fin form. För hur det än är. Jag älskar att ha en kropp som orkar, som levererar, som gör det jag vill. Nu är hösten slut, hösten som verkar vara min tid då allt tok händer. Nu ligger det snö på marken. Nu tar jag formen på bilden och tar den ett steg längre. Jag har ju trots allt ett större mål där borta, lite längre fram, som hägrar och lockar. December månad blir månaden när frisk och hel är ledord tillsammans med tända ljus, energi, extra ledig tid med familjen och ett och annat pulkarace.

Välkommen december! Välkommen måndag, det är en spännande vecka som ligger framför mig.

Träning som ger

Det gör ont att träna just nu. Inte i själen. Den mår bättre än någonsin, men i musklerna. I varenda liten muskel. Det gör ont att skratta, hosta, gå ja att röra sig. De senaste tre veckorna har jag lyckats få till pass jag aldrig kört tidigare o jag har fastnat. Det ger resultat. Något som gör så ont dagarna efter kan inte annat än ge resultat. Så med allt kul som är på gång kommande vecka med familjen, jobbet, livet så ser jag fram emot ännu en bra träningsvecka med GRIT, HIIT-circle, löpning, cykel och kanske t om skidåkning.
Välkommen måndag!

Finnas mitt i allt

I tankarna har jag gjort många blogginlägg senaste tiden. Jag har skrivit om den djupa rädslan över att behöva gå igenom en cancerutredning, ångesten, den existentiella krisen, det stora kaoset. Jag har fortsatt att skriva om min upprördhet över all denna matprestationshets där dieter avlöser varandra och vi pekpinnas hit och dit över vad vi äter, dricker, lever. Detta samtidigt som jag vill berätta hur det är att leva med en autoimmun sjukdom, uppvuxen med att alltid vara lite annorlunda när det serveras mat. Att få diagnosen på 70-talet och inte 2013-talet. Ett långt inlägg har handlat om hur jag brinner av när jag bemöts av "lilla gumman" attityd av män i mitt yrke och väljer att låta bli kvällslöprundan om jag måste springa ensam för att jag är rädd, mörkrädd, rädd över vad mörkret kan innehålla.

Ett par inlägg har varit att lite grundare karaktär. Min numera ständiga träningsvärk efter att kört BodyPump, Rpm (cykel), HIIT-Challenge, HIIT-cirkel, GRIIT-Strength och tagit upp löpningen igen lite smått. Mina muskler protesterar samtidigt som hela jag mår så himla bra.

Annars handlar mest inläggen om hur jag just nu mest av allt är mamma. Curlar, hämtar, lämnar, fixar inför dansuppvisning, hjälper att ta hand om kaniner, sitter på läktaren under ridlektionen eller springer med vid sidan om, bakar chokladbollar, lagar mat, tänder ljus och sitter och pratar om spännande saker som 6-åringen varit med om under dagen och försöker hänga med i de långa uttalande min ettåring har på ett språk som jag ännu har svårt att förstå. Inläggen handlar om hur fantastiskt det är att sitta på golvet en vanlig torsdag och busa tills lillprinsessan kiknar av skratt och att få vara en del av detta stora. Ett långt inlägg om att jag inte behöver något mer än det. Om jag bara fick välja en enda sak i livet skulle det vara mina barn, som ger så mycket.

Ja, mina inlägg har nog tagit upp stora delar av det som är mitt liv just nu. Ett liv jag älskar och hyllar varje dag. Ett liv jag finns mitt i. Mitt i allt som händer, som jag påverkar eller som jag bara låter hända. Låter det bli en balans mellan allt, där allt jag väljer in får ta plats.

Så har det sett ut i mitt huvud, men jag har haft för fullt upp med att träna, baka chokladbollar, sitta på läktaren i ridhuset, jobba och agera i andra sammanhang för att hinna skriva, för att låta det ta tid. Men snart kommer nog alla dom där inläggen. När jag klurat lite på dom. När jag känt och klämt på dom, då...då kommer allt det som just nu är osammanhängande trådar av ord i mitt huvud. Tills dess säger jag.....

God Natt