Att blotta, utveckla eller helt enkelt bara våga

När jag var liten var jag väldigt mörkrädd. Det är jag fortfarande. Min fantasi ställer ofta till det för mig och får mig att bli ett litet knyte rädd för världen, livet, döden. Ja, allt det där stora som vi inte kan kontrollera fullt ut. När jag var liten skulle vi tälta på en kompis gård. Jag tror vi var fyra stycken och det var så himla mysigt. Vi hade sovsäckar, kuddar, mjukisdjur, saft, godis och allt annat som man som liten tjej tycker är kalas och äventyr en sommarnatt i juli. När en efter en somnade började min fantasi att skena iväg. Tänk om det kom en mördare, tänk om det kom ett farligt djur. Det är väldigt mörkt ute. Jag var rädd. Mörkrädd. Till slut bestämde jag mig för att gå hem och sova i min egen säng nära mina föräldrar, så jag tog min kudde och gick. Morgonen efter gick jag tillbaka till tältet för att busa med mina vänner inte på något sätt brydd över att jag gått hem under natten. Vad gjorde väl det? I tältet mötte jag en förälder till en av de andra tjejerna och det han sa då har förföljt mig i många situationer i mitt liv senare. "-Jasså, du gick hem. Det var väl det jag visste. Vad var det jag sa". Misslyckad, kränkt och ledsen. Istället om det behövde kommenteras kunde han ha sagt "Vad modig du ändå var som våga prova trots att du kände dig rädd". Positivt, upphöjande, lyckad.

Varje gång jag misslyckas med något hör jag de där orden. "Vad var det jag sa". Den förälder som uttryckte sig på detta sätt är inte ensam. Varje dag möts vi av människor som älskar att trycka ner, vara negativa och missunnsamma. Jag väljer att tro att dom mår dåligt hellre än att dom är avundsjuka eller bara elaka. Dessa människor har  verkligen fått mig som människa att backa, att inte våga, att inte testa i vissa lägen. Risken har varit för stor för att få höra "vad var det jag sa" om min chansning inte skulle gå hem, inte skulle räcka hela vägen eller kanske bara ta mig en liten bit.

Är jag då en person som bara låtit mig påverkars av dessa människor, som stått tillbaka för att dom finns och lägger en mörk hinna över ordet utveckling. Nej, men dom är fortfarande närvarande i mina tankar och får mig ibland att backa fast jag vill gasa.

När man står inför en grupp finns dom där. Dom är ganska lätta att identifiera för dom ser ofta så där överlägset icke intresserade ute och ni som har stått inför en grupp vet hur lätt den är att fokusera på just den personen och inte de andra femtio som är med, som verkar intresserade. Visst är det underligt. En person kontra femtio. I tanken kan jag då bli lite lik Jonas Gardell och föreställer mig hans röst i huvudet och säger för mig själv "Det är synd om dig, du kommer aldrig utvecklas för du är inte öppen för nya intryck, medmänniska du känner ingen empati och dessutom har du inga kläder på dig". Efter det är det mycket lättare. För hur det än är så blottar du dig när du står där inför en massa människor. Du riskerar att misslyckas, men mer sannolikt är att du lyckas. Oavsett resultatet tycker jag det är tufft att våga. Den tanken tycker jag alla skall ha med sig. Ok, det gick inte så bra, det blev inte så bra men jag, du, han, hon, vågade i alla fall. Häftigt! Ödmjukhet.

*

Jag hade en föreläsning idag som gick riktigt bra. Efter varje föreläsning känner jag alltid en sådan glädje, tillfredsställelse. Som när man gör något man verkligen älskar. Detsamma känner jag med många andra saker jag gör i mitt liv. Mycket för att jag älskar att göra det jag gör. Ju äldre och tryggare jag blir försvinner också de där rösterna "vad var det jag sa" mer och mer och blir små pip långt borta som inte är välkomna i min sfär. De tar bara onödig energi. Energi som jag kan lägga på annat.

Detsamma gäller att blogga om träningen, om mina mål och mina förväntningar. Blotta sig med risk att misslyckas. Jag är inte ute efter hejarop. Inte heller en massa "gilla". Jag vill motivera och ibland sätta ord på det som jag upplever att många av oss går och funderar på, möts av. Livet och människorna. Tankar, upplevelser, varandras inställning, drömmar och fantasier. Jag vill inte tala om för dig vad du skall göra eller hur du skall göra det. Inte heller varför du skall göra det eller när du skall göra saker. Jag är ute efter att medvetandegöra. Jag önskar att vi blir mer mån om varandra och faktiskt puschar på istället för drar ner. "Vad var det jag sa-mentaliteten" tar oss ingenstans. Ingen av oss vinner på den, oavsett vad det gäller.

Så nästa gång någon öppnar sig, vågar, blotta en styrka eller en svaghet, en dröm eller verklighet. Uppmuntra. Våga sikta framåt istället för att sänka. Både du och personen i fråga kommer må bättre av en positiv, empatisk och respektfull inställning än nedlåtande, sarkastiskt, "vad var det jag sa"-mentalitet.

Skaffa er en fortsatt bra dag!  :-)