Att våga trotsa

Det var måndag morgon och jag hade knappt tränat på en hel vecka. Förra veckan var en katastrofvecka om man nu kan lägga sådana tunga ord över något så basalt som utebliven träning. Måndag morgon var dock dagen utan återvändo. Tidig morgon och jag hade 25 min på mig i löparspåret innan sambon skulle iväg till jobbet. 25 min, 5 km. Där och då hade jag liksom ingen förhandlingsrätt med mig själv. Det var bara att ge sig ut och rusa. Värmde upp 1 km först i 5.30 tempo och drog sedan iväg i 4.47 tempo i snitt kommande 4 km. Min stolthet var att ingen km var över 4.58 km/tim.  I min löparvärd med min nuvarande form är det ett formtecken. Kroppen svarade hur bra som helst och med lite nervarvning på ett par hundra meter var jag hemma igen på knappa 25 min. Barnen sov, sambon drog iväg till jobbet och jag körde styrka i trädgården denna varma härliga måndagsmorgon. Veckan kan absolut inte börja bättre.

Träningsveckan har sedan fortsatt med barnvagnslöpning 2.2 +2.2 km blandat med TRX-styrka i garaget på onsdagen och sedan min comeback i spinningsalen igår kväll i en mörk sal helt för mig själv. När det var som tyngst under en backe, då låren brände som mest tog låten slut. Jag tackade gudarna eller annan högre makt och satte mig ner i sadeln för att sekunden senare tänka att det är ju precis här och nu jag inte skall sätta mig ner. Det kommer kännas värre under perioder på det Ironman mitt sikte är inställt på. Lika bra att göra sig själv rättvisa och ställa sig upp. Våga trotsa trötthet och mjölksyrasmärta och driva på. Vi pratar inte om någon skada, vi pratar om matchen mellan mig och mjölksyran. Om min sommar har innefattat en hel del löpning och kroppen nu har drabbats av någon form av löpargift och bara längtar ut i terrängen så har cykelbenen helt tappat det dom tidigare klarade av. Konditionen finns men möjligheten att syresätta samtidigt som jag vill driva på är omöjlig då mjölksyran sätter in. Men, det är väl bara att ligga i. Snart släpper det och kraften finns där igen.

Ett fint avslut den här veckan blir tre-fyra dagar till fjälls med familjen. Jaga blåbär, få ihop några pass i brantare och svårare terräng och bara må gott. Ja, egentligen skulle vi målat om förstugan men med det regn som nu faller får vi se om det ens är möjligt. Det blir som det blir och hur det än blir så blir det bra.

Jag och min fanklubb som ständiga följeslagare.  

Jag har dock ett mål dessa tre-fyra dagar. Det är att göra ett pass på 15-20 km. Gör jag det kan jag skrapa ihop över 3 mils löpning denna träningsvecka och dessutom distansrekord. Det känns som en fin grym målsättning för mig.

Nu skall jag ut i skogen och äta antioxidanter, vitaminer och mineraler i form av de små blå.
Må gott!