Ödmjukhetens lov i det dåliga samvetets samhälle

Det finns en röd båt i Storsjön precis nedanför vårt hus. Den ligger längs den väg där jag brukar gå, cykla, springa, rusa. Det är min sommarbåt. Min livbåt. Förra året, en sen kväll, när rädslan och de existentiella frågorna låg som ett tjockt ångestmoln i mitt huvud stod jag och såg på den där båten. Tankarna, frågorna, rädslorna var så många. Det jag där och då tänkte var vad som skulle hända om den där stora knölen jag hade på halsen var elakartad? Skulle jag då få stå här en sommar till och se de här härliga kvällsfärgerna under en stilla sommarkväll? Det var mina rädslor förra sommaren då sommaren var som finast. Där och då mötte jag livet från en sida som jag inte alls var förberedd på men som tvingades på mig.

I år ser jag den där båten igen. Livet är vackrare, lugnare och knölen på halsen är istället ett decimeterlångt ärr som sakta bleknar allteftersom sommarens solstrålar värmer mina solbruna axlar. Mitt största problem är åter igen hur jag skall hinna med allt jag vill göra på en dag. Hur vardagspusslet skall gå ihop när sommarledigheter är slut och vardagen sätter igång igen. Det lever dock kvar en stor ödmjukhet inför livets skörhet. Inför att allting plötsligt och utan förvarning kan ta slut och bli till något vi inte hade kunnat föreställa oss. Mitt djup och meningen med mitt liv har förändrats av den där sommarren när vi stod inför både liv och död, födsel och begravning.

Det som gör mig ont är därför hur vi lägger ödmjukheten inför livet och andra människor i en dammig bokhylla i ett vitmålat vardagsrum och går ut och möter varandra med uttalanden som kan få vem som helst att få dåligt samvete. Detta i ett samhälle där det dåliga samvetet redan regerar som en konung över sitt kungarike.  Jag läser och följer inlägg och åsikter i de sociala medier vi har. Håller med ibland. Har egna åsikter, andra gånger. Ibland blir jag provocerad, ledsen, besviken, upprörd. Andra gånger inspirerad, motiverad, glad och lycklig. Mina reaktioner i demokratins Sverige. Mina sunda reaktioner i ett land där vi har yttrandefrihet. Så varför existerar denna upprördhet? Denna intolerans inför oliktänkande. Inför människors val hur dom väljer att leva sina liv? Hur orkar vi lägga tid på att uppröras över vilka olika prioriteringar vi gör i livet och dessutom skuldbelägga dom?

Min röda livbåt, som ligger där nere i Storsjön påminner mig nästan dagligen om livets skörhet och om jag någon dag tappar fokus på vad jag anser är viktigt i livet och seglar iväg i en kompassriktning som inte alls stämmer överens med min magkänsla gör den mig påmind. Jag fyller min dag idag med fysisk ansträngning, kurs på kvinnojouren, tid att ta hand om mitt hem och tid för mina barn, min sambo. Mina prioriteringar, mina val, mitt liv som jag älskar att leva det.

Med en kropp som skriker träningsvärk kommer jag springa förbi min röda livbåt idag och jag kommer inte vara fylld av rädslor. Inte här och nu för just nu har jag privilegiet att få njuta av livet utan hot. Det skall jag ta vara på utan dåligt samvete.