2013 - Revansch på livet

Den 1 januari 2014. Så står det i kalendern idag och på något sätt känns det spännande, lockande och livgivande med ett helt nytt år som ligger framför oss.

Den 1 januari 2013 kom som en räddning ut ur 2012 som hade innehållit så mycket glädje och sorg, rädsla och lycka. Om jag lämnar familjen utanför det hela och fokuserar på mig, så kom 2013 med förhoppning om att få starta på nytt efter den existentiella kris jag hamnat i under hösten 2012 och den malignitetsutredning med två operation som jag gick igenom. Med ett ärr som bleknade dag för dag tog jag mig an januari med en helt ny livsglädje och tacksamhet inför livet. Fortfarande rädd men med en känsla om att göra året som nu passerat till något bra.

2012 lärde mig att aldrig skjuta upp saker till senare. Det kanske inte finns något senare. Det lärde mig också att inte leva varje dag som om det var den sista. Det lärde mig istället att våga sänka tempot, våga bara vara här och nu även om det är svårt. Så fruktansvärt svårt.

Det är i den takten jag har försökt att leva i under det senaste året. Hela tiden funderat på vad som är viktigt för mig, vad jag vill, vart jag vill utan att påverkas av omgivningens åsikter. Jag tror jag har lyckats. Inte fullt ut. Livet är fullt av saker att upptäcka som jag inte vågat mig på ännu. Men delar har fallit på plats. Jag har testat och vunnit mer än vad jag har förlorat.

Jag vågade säga upp mig från mitt vikariat på kirurgen. Ett vikariat som förmodligen skulle ha lett till en heltidsanställning. Istället gick jag ut i arbetslöshet av en enda anledning. Jag var inte sann mot mig själv. Att varje dag tvingas leva ohälsosamt med stress, för lite sömn mellan arbetspassen (framför allt pga all övertid) uteblivna måltider pga tidsbrist och en ständig trötthet gjorde att jag inte längre kunde försvara varför jag var kvar. För 10 år sedan blev jag sjuk av mitt jobb och sedan dess har jag lovat mig själv att det aldrig skall hända igen. Livet är för kort, för värdefullt, fyllt med så mycket annat som jag vill orka. Ganska snabbt fick jag ett nytt jobb. En heltidsanställning på Ortopeden. Det jobbet är inte heller friktionsfritt men annorlunda på så många sätt och jag trivs väldigt bra. Det jag är mest stolt över och som jag tar med mig in i 2014 är att jag vågade stå upp för mig själv, att jag vågade lita på magkänslan, tanken på att jag inte var den människa jag ville vara och att jag vågade gå vidare fast marken jag gav mig ut på var osäker.  

2013 var också året då jag fortsatte föreläsa på Mittuniversitetet, något som jag hoppas det kommer bli mer av, gick utbildning i CrossNature och tog ett steg till som jag funderat länge på men inte vågat. Jag utbildade mig till jourkvinna hos kvinnojouren. Trött på att bli klappad på huvudet av män som fortfarande har uppfattningen om att vi kvinnor finns till endast för att pryda världen vill jag lära mer för att kunna vara med i debatten. Jag vill också göra skillnad i samhället, på hemmaplan, hos dom som kanske för tillfället behöver stöttning i en tuff tid efter ett tufft beslut som kommer ta dom till något mycket bättre. Det dom förtjänar för att dom är sådana fantastiska människor, kvinnor. Inte en sekund har jag ångrat min ståndpunkt och under den korta tid jag varit en del av kvinnojouren har jag lärt mig så himla mycket av de kvinnor som jobbar där och kanske har jag också varit till nytta i några fall. Jag har gått på föreläsningar, medlemsmöten, utbildningsträffar, seminarium, och varje gång känns det som jag går därifrån med en tillfredsställelse och en övertygelse om att jag lägger min lediga tid på helt rätt saker. Håller nu tummarna för att jag kommer in på den kurs jag sökt (efteranmälan) om "Våld i nära relationer" på universitetet (25% IT-distans), för att under 2014 kunna få än mer kunskap inom detta otroligt viktiga ämne.

När det var som tuffast under 2012 bokade jag en träningsresa till Plajitas. Det skulle vara mitt mål. Oavsett vad den där knölen visade sig vara så skulle jag med på träningsresan. Maj 2013 kunde jag åka iväg på den och under den träningsveckan kände jag mig så himla stark. Jag var kanske inte snyggast i bikini på stranden men jag var frisk och det var så mycket viktigare än allt annat.

Därför älskar jag bilden ovanför. Där och då, när den togs högst upp på berget (läs kullen) jag sprang över kände jag mig så levande, så  med, så bara mig. Där och då, när jag egentligen mådde som bäst kom också rädslorna tillbaka. Kanske är det den enda riktiga rädslan under 2013. Rädslan över att allt bara var på lånad tid. Att jag inte skulle få må så här gott länge till, att solen kanske gett mig malignt melanom och att min prickiga hy var sjuk. Tiden efter den här resan var jobbig, men hjälpen fanns där och fick mig på benen igen och kanske har jag nu lyckats få bukt med mina rädslor, för det mesta, så att dom inte tar övertaget. Förstör det som är roligt. Knuffar ner mig i ångestens land när jag egentligen skall vara lycklig.

Det var där sommaren kom. Den riktiga revanschen från 2012. En sommaren 2012 som startade med det mest ljuvliga man kan tänka sig. En liten underbar dotter, men som slutade i katastrof både för mig personligen och för min sambo som då förlorade sin pappa under mycket extrema och traumatiska förhållanden.

Men sommaren 2013 blev som vi tänkt oss. Med grillkvällar i Varberg, bad i Fiskebäckskil, en mängd kvällar och dagar med vänner som jag bara längtade efter att få träffa. Fokus låg på det. Att umgås, träffas, njuta, leva livet full ut i en mix av händelser och upplevelser mitt i svenska sommaren.

Revansch att fokusera ledig tid under varma sommardagar på mina barn och inte på annat hemskt som händer.

Så kom augusti och sommaren gjorde reträtt i Jämtland och hösten kom i sitt antågande. En höst som skulle innehålla en ond tumme, en bruten tumme, affärsidéer som fick vänta men fortfarande fokus på det viktiga (för mig) här i livet. Familjen, att leva och uppleva. Fina dagar till fjälls bland blåbärsris, renar, regnskurar och solsken.

 Hösten kom också att innehålla möten med gamla vänner. En återträff som jag funderat på länge, undrat om det bara var jag som var sugen på att mötas igen. I Åre träffades vi ett helt gäng från Idrottspedagogutbildningen på Umeå Universitet som jag gick under 4-års tid. Magister i Idrottspedagogik resulterade den i men inte bara det. Den resulterade i vänner för livet även om vi inte ses så ofta. Och det är just det. Även fast man inte har setts på 10 år så sitter den där. Vänskapen, samhörigheten, allt roligt som vi upplevt, alla minnen och det vi har som gemensam beröringspunkt, idrotten.

En härlig helg med downhill och vandring i Åre. En härlig helg att leva länge på. Det var inte bara i grupp som äventyren i Åre genomfördes under 2013. Jag och sambon hade en härlig helg där också med vandring/löpning och downhill. Att springa upp på Åreskutan gav liv i benen och trötta lungor men är precis vad jag behöver i livet. Känslan av att leva fullt ut, att känna att kroppen fungerar, orkar, levererar, finns för det jag vill ha den till.

Under lång tid har jag känt ett behov att göra nytta även på annat sätt än via kvinnojouren. Mitt hjärta blöder alltid lite extra när barnfattigdom kommer på tal. Barn som i vårt samhälle hamnar i utanförskap för att deras föräldrar inte har råd med fotbollsskor, medlemskap, julklappar, semestrar och annat som andra barn tar för givet. Min åsikt är att världen blir en bättre värld om vi hjälps åt. Vågar hjälpa varandra. Världen blir bättre om vi vågar lyssna och lita på varandra istället för att misstro och ha förutfattade meningar. Många år har jag firat jul och mitt i julfirandet fångats av dåligt samvete för mitt överflöd. Där och då har det slagit mig att jag kunnat gjort något för någon annan och ändå fått en fin jul själv. Anledningen till varför jag inte gjort det tidigare? Jag har inte vågat för jag har inte vetat hur eller om det är okej, men så i år kom jag i kontakt med den här familjen och då var liksom saker klar. Våga och kanske misslyckas eller våga och vinna. Därav mina efterfrågningar, mina mail och min önskan om att andra skulle dra sitt strå till stacken och helt plötsligt kom bekräftelsen på att vi gjorde rätt. Ett meddelande från barn som var så glada för sina julklappar och en mamma som ansåg att hennes böner äntligen hade blivit lyssnade till. En avlastning under en svår tid som ger henne motivation att kämpa vidare, att orka ge sina barn den trygghet i livet som dom behöver trots den tuffa tid som varit och som ligger framför. Det var inte helt smärtfritt. Jag åkte på en och annan örfil från personer som tyckte jag var helt fel ute. Som inte ville bli förknippade med denna typ av insamling, som inte ville ha frågan om att ge lite av allt vi har. Men vet ni vad. Det var värt den där röda kinden, det var värt lite gnäll och arga röster för jag vet att det gav en familj en väldigt fin jul. Nästa år gör vi nya insatser. Ni som vill hänga på är så välkomna att ge det ni kan och vill för som jag sa; Tillsammans kan vi göra världen lite bättre. Den tanken gillar jag.

 Revansch på livet det är vad 2013 handlade om. Utveckling, utmaning och en massa härliga upplevelser. Under 2014 har vi en massa nytt att se fram emot. Bröllop, New York resa, ännu en säsong i husvagnen, en sommar med en fjällmara som stora utmaningen och an massa annat som kommer falla på plats allteftersom. Om jag även i framtiden vågar vara sann mot mig själv och följa mina drömmar så kommer även 2014 bli ett härligt år att minnas tillbaka till när den dagen kommer.

Skaffa er ett fantastiskt Gott Nytt År, det skall helt klart jag och min familj göra!
Glöm inte att du är grym och fantastisk precis som du är!

(Hur träningsåret 2014 ser ut? Det kommer i nästa inlägg)