Efter jag väl fått ur mig de där förlösande orden, när beslutet inte gick att ångra drog jag på hög musik i bilen och längtade ut till ett studsande dansgolv en sen lördag kväll. Jag kände mig levande, glad, upprymd. Jag kände verkligen att jag hade varit ärlig mot mig själv och gett mig själv den sista pusselbiten till att må så där riktigt, riktigt gott och för första gången var benen pigga och drog iväg på 700 m intervallerna i tempon bara sekunderna över 4 min/km. Kroppen lever igen och jag också. Pusslet är lagt och jag skall iväg mot nya äventyr.
Men först har jag två pass kvar på mitt första jobb som sjuksköterska och därefter skall jag ha en lång sommarledighet.
Det kan kanske se ut som att jag står och vinglar på ett ben just nu, men tror det eller ej, jag känner mig väldigt stabil. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar